Dofter och mat kan påminna mig...

Alltså, min personlighet är ju på något vis ”Christina, glad livsnjutare som haft cancer”. Jag går inte och tänker på det alltid, men nog kommer jag att tänka på det någon kort sekund varje dag (om inte annat så när jag duschar på morgonen!).

Här om dagen på jobbet hade vi en maträtt jag bara inte klarade av att äta. Jag fick ursäkta mig och bara ta potatis... Det var grekiska färsbiffar med fetaost i. Det var den maten som serverades första gången jag fick cellgifterna på Onkologiska dagvården på lassa här i Karlskrona. Hu, det vände sig i magen, och vänder sig nu när jag skriver detta.

Jag kunde under mammaledigheten med Tuva (alltså precis innan jag fick cancerbeskedet) dricka enorma mängder kolsyrat vatten. När vi storhandlade åkte det alltid ner en storpack EuroShopper-vatten. Första gången jag var på Onkologen frågade de om jag ville ha något att dricka medan jag fick cellgifterna och jag sa att jag gärna ville ha lite Vischyvatten. Jag blev lite arg på mig själv efteråt, för jag hade läst i informationspapper från Cancerföreningen att man inte rekommenderades att äta eller dricka sin favorit mat/dricka eftersom man kunde få en enorm avsmak för det i framtiden. ;-) Kolsyrat vatten dricker jag alltså inte längre...

Under de dagar jag mådde pyton av cellgifterna hemma (man skickades hem direkt när man fått i sig cellgiftsdosen och mådde sedan de närmaste dagarna ungefär som vid magsjuka) var jag enormt sugen på apelsinjuice och wienerkorv!!! Detta klarar jag dock av att äta och dricka även idag, tack och lov. ;-)

Under min två veckor långa sjukhusvistelse (då jag blev VÄLDIGT mycket sämre av cellgifterna än vid en magsjuka) var jag enormt sugen på vattenmelon, även om jag kräktes upp den. Svärmor Mia kom med det några gånger, pappa tog det med sig någon gång :-) Ahh, jag minns den goda friska söta smaken, jag var ju så törstig också! ;-)

Under tiden jag var som sämst klarade jag inte av lukten av maten som kom med matvagnen till avdelningen. Jag ville gärna ha dörren lite på glänt övrig tid (kände mig lite ensam...), men när maten kom fick de lova att stänga dörren! ;-)

När jag blev bättre var jag ju så klart SUPERHUNGRIG! Men jag klarade INTE av sjukhusmaten. Så min pappa körde inom sjukan varje dag med en massa mat jag beställde av honom. Jag fick micra den i personalens mikrovågsugn. De var för goa och hade varit med om cancerpatienter som var som jag förr! ;-) Det kändes ju liksom skönt! Det jag minns att jag var oerhört sugen på var Findus räk-creps och fryst fiskgratäng med potatismos!!! När jag slutligen kom hem från sjukan bad jag Magnus göra räkmackor till mig, dock utan vitt vin till! ;-)

Varför jag kom att tänka på detta i dagens inlägg är för att jag var med om en annan märklig händelse här för någon vecka sedan. Vi var på stranden, och där pratade den kompisen jag var där med, med sin granne. Det var ett allmänt trevligt samtal, och jag pratade också på. Men någonstans kände jag dofter, dofter som påminnde mig OERHÖRT mycket om doften jag förknippar med Onkologiska dagvården inne på sjukhuset... Plötsligt såg jag att tjejen vi pratde med var så otroligt lik en av sjuksköterskorna inne på Onkologen! Det var därför den lustiga doften kom upp i min näsa. Detta är första gången jag är med om något liknande sedan jag så att säga blev "frisk". Jag har läst om det och förstått att det inte är helt ovanligt.

Det var en lustig känsla i alla fall!

Detta blev dagens inlägg. ;-) Må väl!