De ringde från Blekinge Sjukhuset i Karlshamn

I torsdags eftermiddag när jag kom hem från jobbet och bara stupade i säng kl halv ett blev jag väckt bara en halv timme senare av en sköterska från Blekinge Sjukhuset i Karlshamn. De hade en tid för den bröstförminskningsoperation som jag "står i kö" för, nu i oktober (jag har vetat att operationen skulle ske i höst någon gång).

Planerna är att först göra denna förminskning av mitt befintliga högra bröst. Detta för att sedan i en annan operation kunna göra en "snygg" rekonstruktion av mitt vänstra bröst som opererades bort pga av bröstcancern (ja ni alla som läser här kan ju min historia nu). Det är lättare att göra en snygg rekonstruktion om man har ett lite mindre dekolltage om man säger så. ;-) Ja, det säger ju sig själv, hur kul är det att göra en rekonstruktion av mitt 34-åriga bröst som varit med om två graviditeter och en och en halv ammningsperiod, varav den längsta (Frejas) varade i 9 mån? (Tuvas bara i en och en halv månad.)

Jag har dock i min ensamhet tänkt och tänkt på detta, och jag har bestämt att jag väntar med hela operationskarusellen på obestämd tid. Jag hade väl egentligen gärna gjort den nu, men jag är ju vikarie, och vikariens lott är litegrann att alltid "vara till lags"... Jag känner att jag bara inte KAN komma och säga efter två veckor på mitt nya jobb "jo förresten, jag ska opereras nu i okt och blir borta två, max tre veckor". Jag menar min tjänst där sträcker sig bara tre mån (med chans till förlängning), det känns inte rätt då. Hade jag varit fastanställd hade jag inte tvekat. Visst, jag känner mig inte dåligt behandlad som vikare, har absolut inte känt mig så på den förskola jag nu jobbar på, men visst är man i en lite annan sits än om man är fastanställd.

Rekonstruktionsoperationen är en ganska "stor" operation där man tar hud (vävnad, alltså både fett och hud) från buken och då väntar en sjukskrivning på i alla fall sex veckor. Man har sår både i buken och även ett sår där det nya bröstet sätts fast så att säga. Det är otroligt skickliga plastikkirurger som gör denna operation. Det är, som plastikkirurgen jag har träffat säger, rörmokeri på HÖG nivå! De tar alltså vävnad och blodkärl mm från buken och formar ett SNYGGT (!) bröst och kopplar ihop det med ett blodkärl på min bröstkorg. Det är viktiga timmar och dagar därefter då man måste övervakas så att det nya bröstet så att säga "överlever" och inte "dör", blodtillförseln måste tillgodoses. Detta sätt att rekonstruera passar kvinnor som fött barn, eftersom vi ofta har ganska mycket "att ta av" i buken. ;-) Den trevliga plastikkirurgen sa på skoj att jag får både bröstplastik och bukplasik på samma gång!

Detta sätt att rekonstruera passar då man inte har någon "överskottshud" kvar, eller om man är strålskadad. Jag har inte blivit strålad, men jag är totalt barskrapad på bröstkorgen, det är bara tunn hud kvar och sedan ser man bröstbenet (och hjärtat som slår). Magnus har berättat att han tyckte det såg otäckt ut när jag var nyoperarad och låg där platt i min sjukhussäng, han såg tydligt varje slag mitt hjärta slog eftersom det bara var tunn hud framför. Jag är jättekänslig på mitt opererade område... Min bröstprotes funkar nu nästan som ett skydd för stötar mm. Utan den på mig bär jag knappt Tuva, bara en liten stöt känns obehaglig. Läkaren berättade för mig att en rekonstruktion kan göra gott på många sätt, jag kommer att känna mig ”hel” som kvinna, men jag kommer även att känna att jag får tillbaka mitt ”skyddande fett” (alltså mitt bröst!) på bröstkorgen.

Men jag har nu fattat mitt beslut, jag väntar med förminskningsoperationen och rekonstruktionsoperationen i alla fall några månader. Läkaren sa när jag träffade honom i våras att det är helt och fullt mitt beslut när eller om jag vill göra operationerna, de står redo och väntar när jag känner mig redo, och det kan man göra ett år, två år eller tre år efter att man är färdigbehandlad med cellgifterna, eller efter kanske femton år.