Livet är människans vän

Livet är människans vän

Kommer bakom hennes axel

och klappar henne lätt på skuldran

och säger: här är jag!

Männniskan vänder sig om

och frågar: känner jag dig?

Av Sandro Key-Åberg

Oj oj vad åren och tiden går... Vid denna tiden för två år sedan hade jag nyligen kommit hem från en två veckor lång sjukhusvistelse pga de gräsliga cellgifterna som höll på att ta kål på mig. Jag klarade första två kurena hyfsat bra, men kräktes ändå massor hemma (ungefär som vid magsjuka). Minns att jag låg i källaren och hörde barnen klampa däruppe och det lät som en hord med elefanter! ;-) Tuva, 17 mån, hade precis lärt sig prata och sa gång på gång "dumma bugan" (dumma flugan). Vi hade mycket flugor inne den sommaren.

Vid tredje kuren blev jag mycket sämre och fick diarré... Magnus körde in mig till Onkologiska dagvården (där man fick cellgifterna) men de skickade upp mig till kir vårdavd och där blev jag kvar fjorton dagar. Magnus höll ställningarna här hemma med eget heltidsjobb. Barnen hade lååånga dagisdagar då... Som tur var började Magnus semester den dagen jag kom hem från sjukan.

Vi fick aldrig något svar på varför jag blev så hiskeligt dålig efter tredje kuren. Men läkarna vågade sedan inte ge mig de sista fyra doserna cellgifter i samma koncentration (var tredje vecka), utan jag fick åkta till Onkologen och få cellfifter en gång i veckan i MASSOR av veckor. Det klarade jag bättre.

Oj oj vad fantastiskt härligt att få komma hem efter fjorton dagar på sjukan!!! Barnen var nästan lite blyga för mig första stunden. ;-) Sen kom kramarna... :-) :-)

På bilden ser ni kort på mig som pappa tog på sjukhusets "rastgård" dagen innan jag skulle åka hem. Han ville ta bild för att mamma skulle få se att jag verkade ok. Hade mest snusnäsdukar på skallen, provade peruken en gång och aldrig mer! Hemma såg familjen mig skallig, det var för svettigt att ha snusnäsduk på hela dagarna.

Oj vilka minnen... Men det är viktigt för mig att minnas och kanske "älta" lite. Den gräsliga sjukan är dock en stor del av mig idag, jag hade inte varit "Christina av idag" utan den upplevelsen. För barnen är det något helt naturligt att mamma varit sjuk men nu är frisk igen. Även om de inte minns allt som hände våren/sommaren -07 så finns upplevelserna alltid med oss i familjen. Vi pratar inte om det varje dag eller så, men det finns där någonstans. Och jag blir smått påmind varje gång jag duschar! ;-) Och jag ältar inte för mycket, bara så pass att jag är tacksam att jag sitter här idag!

Nu skall vi snart ta bilen in till stan och gå på "Allsång i Hoglandspark" med Jan Johansen. Jag och Freja hade tänkt åka själva, men mitt hjärta klarade inte av att se Tuva så ledsen som hon blev när hon hörde att hon inte fick föja med, så Tuva hänger också med. Vi ska träffa Frejas kompis Karolina och hennes mamma Helene i stan.

Ytlighet och djup...

Mål väl!