Åååå, kan det inte starta snart?

För fyra år sedan var det söndag i dag. Vi var allihopa hos mamma och pappa i Ronneby. Jag fick kanske tre kraftiga värkar under hela den dagen, vilket jag inte fått någon gång tidigare under graviditeten. Så jag förstod att NÅGOT var på gång. De andra gick en långpromenad men jag valde att stanna hemma och vila i mamma och pappas sköna fåtöljer.

Vi dividerade om vi skulle lämna lilla Freja hos dem när vi körde hem, om det skulle dra igång på natten, men vi bestämde att inte göra det.

Måndag morgon kände jag också EN kraftig värk, jag satt i badrummet och satte upp tofsar på Freja och Magnus och jag dividerade om han skulle till jobbet eller stanna hemma. Vi bestämde oss än en gång för att ha is i magen. Han körde och lämnade Freja på dagis, och vi lovade varandra att hålla kontakten under dagen.

Jag la mig och sov gott hela förmiddagen. Kände någon enstaka värk. Min kompis Stina från Malmö ringde vid två-tiden för att kolla läget (jag hade gått över tiden 3 dagar då) och under hennes samtal började värkarna plötsligt ändra karaktär. De kom tätare och jag fick liksom säga till henne när en värk kom, att hon skulle vänta lite, så kunde vi prata igen. Hon sa "men Christina det är nog på gång nu".

Jag rinde Magnus och förvarnade litegrann. Han började avsluta lite, han visste ju att han inte skulle till jobbet på 10 dagar. Jag ringde även mamma och bad henne hämta Freja på dagis vid halv fem.

Jag tog en lång härlig dusch, tänkte att ren ska jag då vara när jag kommer in till förlossningen! ;-) Sedan drog det igång mer! Klockan var väl halv fyra och jag ringde Magnus igen och "stressade" hem honom. Han var hemma vid fyra, åt en pirog och sedan körde vi. Vi ville inte vara hemma när mamma och Freja kom hem från dagis. Jag ville inte göra Freja ledsen om hon såg oss åka...

Vi var inne på förlossningen klockan fem, klockan 20.17 tittade Tuva ut, som skjuten ur en kanon! Jag hann inte få av mig mina egna kläder eller få något annat än lustgas, vi hade bara precis fått ett förlossningsrum, barnmorskan trodde INTE det skulle ske under hennes arbetspass (hon slutade kl nio). Jag fick bara snabbt dra av mig BH:n för att Tuva skulle kunna komma hud mot hud. På första bilderna ser man att min randiga tröja liksom bara är dragen bakom ryggen på mig, och BH:n är kvar i midjan. ;-)

Magnus och jag såg på en gång att detta var en HELT annan typ av bebis än Freja när hon föddes. Freja var en bastant liten bebis, 3,6 kg. Lilla Tuva vägde bara 2,8 kg och var bara 47 cm lång! Inte konstigt hon kom ut som skjuten ur en kanon, Freja hade ju banat väg drygt tre år tidigare!

Oj oj vad tiden går fort! Att lilla Tuva i morgon fyller fyra år! Det har hänt så oerhört mycket under dessa år. Att vi bara har hunnit med allt, ja både positiva och negativa saker! Tänk att vi hunnit gå igenom en hel cancerkarusell!

Vi är så glada att Tuva kom till oss! :-)

Det är lite känslosamt alltihop detta med att vi har lilla Tuva hos oss, måste jag säga. Jag (eller läkarvetenskapen) vet ju inte NÄR cancern började växa i mitt bröst, men antagligen hade jag väl den när jag var gravid med Tuva...

Jag är liksom så "tacksam" att jag hann vara gravid med Tuva, hann vara mammaledig precis som vanligt med henne.

Hade jag upptäckt cancern innan Tuva blev till hade det nog inte blivit någon Tuva... Så, jag är såååå oerhört tacksam för vår lilla Tuva!

Vi hade planerat att ha två barn, och vi hann få våra två fina barn! :-)

Vi hade nog inte skaffat någon trea, oavsett min cancer eller ej. Två barn räcker gott, det är precis vad vi hinner med ska jag säga. Skjutsningar hit och dit, läxor, kompislek mm, tar sin lilla tid vill jag lova! ;-)

Meeen, det lite jobbiga i kråksången är väl att jag INTE är rekommenaderad att skaffa fler barn. Jag/vi kan liksom inte ens LEKA med tanken på en liten trea, om tex tre-fyra år...

Nuuu ska jag ta en kopp te, men först ska jag och gå och pussa lite på våra fina ungar! :-)