En trygg vardag. Tankar.

Ååå, vad glad jag är för att just jag sitter här i dag i vår trygga vardag, i vår trygga by, barnen i skola och på dagis. Att jag är frisk (dvs inte dödligt sjuk), att det snart är jul och att vi fyra i vår lilla familj har varandra.

Att jag slipper sitta och rita teckningar med ledsna gubbar (alla ledsna: mamma, pappa, farmor mormor etc) tillsammans med mina barn... Jag har hittat en mycket jobbig blogg att följa... http://annajansson73.blogspot.com/

Anna fick mycket aggressiv bröstcancer när hennes första och enda dotter var bara några månader. Hon har kämpat på bra under ett år nu, men det sista jobbiga beskedet är att hon har fått massor av cancertumörer på olika ställen i hjärnan. Läser hon statisktik inser hon att hon har max ett år kvar att leva...

Hela hennes familjs vardag är fullt KAOS just nu... Alla är ledsna. Dottern på 15 månader påverkas så klart, hon vill sitta och rita ledsna gubbar med mamma, alla ska vara ledsna, för så är alla runtomkring henne...

Fyyy, jag har varit i samma kaos, men mitt kaos varade i ca 10 dagar (då var det nattsvart i mig), sedan fanns bara kämpa-kämpa glöd kvar, då jag faktiskt insåg att jag hade chans att klara av min cancer. Visst hade jag dippar emellanåt, cellgifterna var ju oerhört jobbiga, men gjorde väl förhoppningsvis nytta. Det är väl där hon har varit nu under ett års tid då hon tydligen svarat väldigt bra på alla behandlingar etc. Det hon skulle fortsätta med nu var Herceptin-behandlingen (som jag också fått i ett år), men vad händer nu? Men jag kan (men kanske ändå inte...?) verkligen förstå vilken fruktansvärd situation hon och hennes familj just nu befinner sig i, med det besked de fått... Jag har ju nosat på det... Hur orkar de, ja hur orkar man, var tar de kraft ifrån? Har man reservkrafter? Jo, det har man, det vet jag ju, men ändå? Arma människor...

Hon beskriver det som att tänk om någon säger dig att om två månader MÅSTE du ta ett flyg till exempelvis Thailand, bara du i din familj får åka och du får veta att planet KOMMER att störta. Du kommer förmodligen inte att överleva. Av passagerarna kommer EN mirakulöst att överleva, det KAN vara du, men den chansen är väldigt liten.

Hon skriver så här i sin blogg:

Det är inte så troligt att det blir du, men det finns en once-in-a-million-chans. Hur förbereder man sig och sin omgivning för den resan?

Ja livet är grymt... Och orättvist. Varför ska inte denna tjej få vara med och påverka sin dotters vardag i MASSOR av viktiga barn- och ungdomsår?

Man ska banne mig vara oändligt tacksam. Jag skriver sällan massa slentrian-platityder om hur mycket jag älskar de mina, jag skriver hellre om vardagen och hoppas att jag i det jag SKRIVER i min blogg liksom ger uttryck för hur oändligt mycket jag tycker om, och håller av, de mina.

Exempelvis här om dagen då jag beskrev vilket ”bra” norrländskt ord min kära mamma har lärt mig, eller mammas och min konversation som slutade i ett gapflabb på Bromma flygplats när vi åkte hem från mässan i sept, eller när Magnus ringde här om dagen och bad mig diska ur våra champagneglas som inte var använda på ett år, eller att svärfar Bengt skrattade så ömt åt att vår Tuva var lyckligt ovetande om att det var onsdag och gympa-dag igår, eller när Freja står och ser på ”discogrisarna” när vi var i stugan sist, eller att Freja ska fråga morfar om rymden för det är morfar bra på, eller att Tuva snart blir förvandlad till en av farmors köttbullar, eller hur glad jag såg att Freja blev när farmor och farfar skulle med till ishallen ;-)

***