Promenad

Startade dagen "hurtbulle-aktigt" med en promenad. Jag behöver komma i gång, både efter operationen, men även rent allmänt för välbefinnandet, med motionen. Jag åkte med Magnus och lämnade barnen och så gick Magnus och jag in på den byggvarauaffär som finns i vår by för att titta på skjut-garderobsdörrar till hallen. Det tog inte många minuter och så körde Magnus till jobbet, och jag promenerade hemåt. Det var soligt och ganska kallt ute, men "friskt".

Har man haft bröstcancer som jag kan man lätt hitta saker att oroa sig för... Nu har jag blivit orolig igen... Sist var för ett år sedan då jag hade sååå ont i höften. Gjorde skelettröntgen då men det visade inget. Tack och lov! :-) Nu har jag ända sedan operationen känt mig öm under bröstet, mera på magen. Här om dagen kände jag liksom "knölar", ja, eller "något" där, som ömmade... Alltså, man VILL men KAN inte sluta tänka. Hade önskat jag bara kunde stänga av, men det kan inte jag. Jag är inte medicinkunnig heller, men försöker ju hitta förklaringar, tex att det är lymfkörtlar i magen (vet man har massor i magen) som "jobbar". Jag har ju såret precis under bröstet och körtlarna jobbar väl med att läka det... Tänker jag.

Såret ja... Det läker inget vidare tycker varken Magnus eller jag. Fick i förra veckan med kompresser och "salvkompresser" att lägga på såret, så att det inte fastnar så illa. Vi tar sista nu ikväll när vi lägger om det. Det är något "gul-vitt" i såret som vi inte vet om det är var, eller vad det är. "Min" sköterska har semester denna vecka men jag ringde kir mott idag igen och berättade läget. Jag ska få komma och få det kollat imorgon igen, av Linda Vau, en jättegullig sk "bröstsköterska" jag träffade mycket då jag operades förra gången. Jag ska ta upp det ömma på magen då också.

Avslutar med sköna kommentarer från barnen i söndags eftermiddag vid middagen. Jag gjorde en lättlagad "kababgryta", och skulle röra ner redning, men det sket sig. Det blev små klumpar... Ja ja, tänkte jag, barnen märker nog inte det! ;-) Freja fräste ut första tuggan och sa "är det fett?" (hon är hyper-rädd för fett), i nästa antetag säger Tuva "mamma varför har du snor i maten?". Ha ha, ja vi fick oss i alla fall ett gott skratt, när nu inte maten smakade. ;-) Det fick bli kvällsmacka en stund senare. Som det kan gå.

Må så gott! :-)