Vardagsdramatik, mm

Puuust, Freja, Karolina och Sanna skrämde upp oss litegrann idag, busungarna...

De lekte alla tre hos Sanna. Här hemma satt vi i köket i godan ro med svärföräldrarna, och drack en slät kopp kaffe. Tjejerna stormade in här och ville ha en platspåse, de letade saker till sin uppfinning de höll på med. Jag gav dem en påse och i den la de bla en gammal plåtburk, en påskfjäder och ett godispapper (bläää, men men, barndomens glada och fantasifulla lekar!). De drog ut på tomten igen. Jag trodde dock bara att de skulle hålla sig på vår tomt, plus "vår" del av allmänningen. Freja får inte gå själv någon annanstans.

Plötsligt ringde det på dörren. Helene (Karolinas mamma) skulle hämta Karolina, och Nette skickade ju bort henne hit då tjejerna sagt att de skulle gå hit. Jag sa att de nyss hade varit här, och bad dem leta på baksidan. Men inte var tjejerna där! Jag sa att de KAN ha gått till pulkabacken, en bit längre bort på allmänningsmarken. Jag sa att Freja får inte gå dit utan att säga till, men de kan ju ha "glömt" då de var så uppe i sin härliga lek...

Jag satte mig att fika igen, jag kände att Nette, Manda, Simon och Helene kommer ju att hitta tjejerna. Men icke, de kom tillbaka utan barn. Då tänkte jag att jag får ju också bege mig ut och leta så klart... Magnus förblev cool. ;-)

Jag gick till lekparken, de andra gick åt andra hållet. När jag såg en mystisk väska i lekparken - och inga barn, då blev jag liiite mer orolig, men ändå hanterbart (väskan kändes först "olustig", jag fick konstiga tankar). ;-) Gick hem och sa till Magnus att nu fick han hjälpa till han med!

Jag fick astma (köldallergi) av blåsten, och att jag nästintill sprang, så när jag stötte ihop med Helene sa jag "kan vi inte ta bilen och leta?". Sagt och gjort, in i Helenes bil. När vi körde ut från vår gata såg vi Nette, Manda och de "bortsprungna" tjejerna en bit bort!!! :-) Jag hann säga till Helene innan vi stannade bilen "nu ska vi inte bli arga och skälla ut dem det första vi gör, utan bli glada att vi hittat dem". Jag har läst någonstans att FÖRST ska man visa sin glädje att de är tillbaka mm, och SEDAN bli "arg" och förklara att man varit orolig och att det inte får upprepas etc.

De hade lekt och haft kul, och säkert "sporrat" varandra till detta. Absolut inte medvetet, utan helt enkel för att de var så uppe i sin härliga lek! Vad som hade hänt var alltså att tjejerna hade gått till lekparken, alldelse uppslukade av att hitta saker till sin uppfinning. När de gick från lekparken hade de tagit en stig så man kommer ut på Sannas gata... Jag gick en gata nedanför när jag gick hem från lekparken...

Jag minns själv hur jag sprang runt i området när jag var liten, men TYVÄRR är det ju andra tider numera... Det händer för mycket idag... :-( När jag satte mig i Helenes bil för att lena efter tjejerna sa jag till henne, för att lugna både mig själv och henne "alltså, Helene, TRE tjejer KAN inte bara försvinna!".

Väskan då? Jo, det var en plastväska till något verktyg (en slipmaskin eller liknande) och det var nog några andra barn som hade lekt med den. ;-)

Idag har mamma och pappa varit här för att fira Magnus, men även för att lämna Marimekko-tyget som mamma nu har sytt och fållat. Nu skulle det äntligen upp på väggen! :-) Åååå, det blev så fint så fint! Vit fräsch vägg mot klarröda och rosa blommor! :-) Det känns kul att äntligen få upp tyget, vi fick det i julklapp av mamma för ca fem år sedan, vi hade då planer på att fixa i hallen, men de planerna sattes ju i verket först nu. Så det kan gå.

Må väl!