Ljuvlig dag med litet sting allvar

Idag kl tolv var Freja bjuden på kalas hos gamla kompisen i grannbyn. De har kännt varandra läääänge (med deras mått mätt, rättare sagt i 7,5 år). De lekte bredvidlek på golvet på Öppna Förskolan i stan då vi mammor fikade kaffe och fralla till självkostnadspris. ;-)

När jag och Tuva hade lämnat Freja på kalaset, körde vi vidare mot stan, och ett besök i de två roliga lekparkerna i Hoglandspark. Jag bjöd Tuva på en glass, och mig själv på en kopp kaffe och en Aftonbladet. Ahhh, jag satt där i gräset och läste allt om bröllopet och kommentarer till allas klädval mm, tittade och uppmärksammade Tuva emellanåt, och njöt i solen.

Dagen har varit fin på alla sätt. Freja lekte med Sanna hela eftermiddagen fram till vi skulle äta middag ute på altanen. Då ÄR det sommar! :-) Vi åt grillat fläsk- och oxkött, klyftpotatis och grönsaker.

Tjejerna lekte en stund med Petshops, och då fick inte Tuva vara med. Sedan skulle Freja och Sanna bada, och då fick Tuva vara med på en kant. ;-)

Efter middagen ville Freja och Tuva ut och cykla och åka rullskridskor på gatan. Då anslöt även grannflickorna Alicia och Meja, och jag och deras mamma stod och babblade på gatan, om allt från kronprinsessbröllopet till ogräsrensning.

Jag är lite upp och ner och ur gängorna, och har varit sedan i torsdags kväll då jag, nästan av en slump, fick redan på att tjejen som var den första jag fick kontakt med i bröstcancerföreningen Unga Viktoria, har fått tillbaka sin cancer, i ett annat organ, vilket vet jag inte. Hon låg ca två år före mig då, jag minns att jag lånade hennes scarvsar att ha på huvudet.

Hon måste ha fått tillbaka cancern när hon slutade äta antihormonerna (man äter ju dem i fem år). Nu hörde jag att hon hade träffat den underbara onkologläkaren Thomas Edekling (honom hade jag också och han är sååååå bra!) och att han ändå ser hyfsat positivt på situationen, det finns många behandlingar att ta till enligt honom. Men visst, en spridning (metastaser) är alltid en spridning... :-(

Jag har bestämt mig att från och med nu ska jag vara HELT cool och inte stirra upp mig en sekund mer, förren jag slutar äta antihormonerna. När man äter dem håller man allt i schakt, det blir SÄLLAN spridning när man äter dem. Men sen, det är DÅ oron kommer att komma... Som jag har skrivit förut här i bloggen, det är så våra liv kommer att se ut. Barnen får ju också leva med detta. Deras oro är inte stor nu, men så klart kommer de att, ju äldre de blir, förstå mer och mer av vad som har hände i vår familj då de var små.

Men som jag berättade för mamma och pappa, jag ÄR lycklig och lever för dagen, Carpe Diem. Jag ser inte så långt frammåt i tiden, men mår inte heller dåligt av det. :-) Min personlighet är sådan. Men jag tror att mitt OERHÖRDA intresse av att dokumentera allt, att fotografera MÄNGDER, plus detta bloggande, antagligen har att göra med att jag har varit sjuk och inte vet vad framtiden har i sitt sköte.

Må väl! :-)